Verksamhetsberättelse för SKA, Svenska Kommittén för Assyrier

Verksamhetsåret 2005 - 2006

Inledning och sammanfattning

Verksamhetsåret kan kännetecknas som något av ett mellanår. Sedan SKA tog hand om projektet ”10-kronan” har relationerna till framförallt Assyriska Riksförbundet inte varit lika ansträngda som tidigare. SKAs ordförande var exempelvis inbjuden att tala vid Assyriska riksförbundets årsmöte i början av året och representanter för SKA var även inbjudna till Assyriska kvinnoförbundets 10-årsjubileum.

Ordföranden har under året intervjuats i ett par TV-program. Styrelseledamoten Dinkha Elia är i ständig kontakt med det internationella diskussionsmediet Paltalk med kontaktnät till assyrier över hela världen.

Den 16 februari 2005 anordnade SKA i samarbete med Kristdemokraterna och ACSA ett seminarium i Riksdagshuset. Rubriken på seminariet var Situationen för assyrier/syrianer/kaldéer och andra kristna minoriteter efter det planerade valet i Irak.

SKA deltog även vid olika opinionsmöten med anledning av kidnappningen i Irak av Minas Ibrahim al-Yousifi.

Det som tagit en stor del av SKAs planering och arbete har gällt förvaltningen av 10-kronan och hur vi skall omsätta medlen i en viktig och resultatgivande verksamhet. I arbetet har också ingått planering av hur SKA på olika sätt skall påverka beslutsfattare på nationell och internationell nivå att uppmärksamma assyriernas/syrianernas situation i framförallt Mellanöstern.

Debatter har förts i massmedia. Många artiklar har skrivits, som dock inte alltid tagits emot av tidningarna.

Styrelseledamoten Annelie Enochson har skrivit motioner, interpellationer och frågor i Riksdagen. Hon har också i olika sammanhang debatterat assyriernas/syrianernas situation och frågan om mänskliga rättigheter.

Under året har även en översyn av stadgarna genomförts.

Flera sammanträden har hållits i Riksdagshuset. Sammanträden har också hållits i Betnaharins lokaler i Hallund och hemma hos familjen Malkey.

Betnaharins kulturförening har under året visat SKA ett stort förtroende och stöd. Vilket vi är mycket tacksamma för.

Allmänt

Svenska Kommittén för assyrier, SKA bildades 1994 och är en politiskt och religiöst obunden organisation, som har till syfte att sprida information och väcka opinion för assyriernas situation i framförallt hemländerna. SKA arbetar även för humanitärt bistånd till assyrierna i deras hemländer.

Vid årsskiftet 2005/2006 hade SKA 166 registrerade medlemmar varav 14 är medlemsorganisationer, däribland Assyriska Riksförbundet i Sverige, Babylon Kulturförening i Linköping och Assyriska Turabdin föreningen i Jönköping. Medlemsavgiften har varit 150 kronor för enskild medlem och 1000 kronor för organisationer.

Styrelsen

Styrelsen har haft 11 protokollförda sammanträden.

I styrelsen har ingått:

Margareta Viklund, Nacka Ordförande

Nils Oskar Nilsson, Tumba Vice ordförande

Jan Stenberg, Tumba Kassör (även tf sekreterare)

Anna-Kajsa Alaoui Sosse, Stockholm ledamot

Dinkha Elia, Alby ledamot

Annelie Enochson, Göteborg ledamot

Sedi Malkey, Rönninge ledamot

Yilmaz Poli, Hallunda ledamot

Platserna som representanter för Assyriska Riksförbundet och Assyriska ungdomsförbundet har varit vakanta.

I valberedningen har ingått

Aziz Poli, William Adam och Sedi Malkey med Aziz Poli som sammankallande.

Som revisorer har

Hamurabi Barasmar och Romil Poli varit.

Medlemsavgift

Medlemsavgiften har varit 150 kronor för medlem och 1000 kronor för förening/organisation.

Årsmöte

Årsmöte hölls den 12 mars 2005 vid Bethnahrins Kulturförening i Botkyrka

(Se särskilt protokoll)

Övriga aktiviteter

10-kronan

Som tidigare nämnts har det direkta samarbetet med assyriska organisationer och föreningar gällande projektet 10-kronan upphört. Betnaharins kulturförening understödjer dock SKAs aktiviteter när det gäller projektet 10 kronor till Assyrien.

Som framgår av den ekonomiska rapporten fanns vid årsskiftet ca 40 000 kronor på kontot för projektet 10-kronan. Under året har en stor del av SKAs arbete centrerats kring att finna ett lämpligt projekt att satsa på i Irak. Ansökan om bidrag till förstudie har insänts till Sida-organet Forum Syd, som vid flera tillfällen bett om ytterligare information kring projekt och förstudie. Representanter för styrelsen har också besökt Forum Syd vid ett par tillfällen för att diskutera och informera om SKAs tankar gällande projekt i Irak. Forum Syd har sänt positiva signaler om att vår ansökan kommer att beviljas.

Seminarium i Riksdagshuset

Den 16 februari anordnade SKA i samarbete med Kristdemokraterna och ACSA ett seminarium i Riksdagshuset om situationen för assyrier/kaldéer/syrianer och andra kristna minoriteter i Irak efter det planerade valet den 30 januari.

Anledningen till seminariet var för att bl a diskutera och belysa hur man kan hjälpa och stödja en av de äldsta ursprungsbefolkningarna i Irak, assyrier/kaldéer/syrianer, så att de i en framtid skall kunna leva i fred och frihet i sitt eget land, Irak, där för närvarande kyrkor bombas och folk mer eller mindre tvingas att leva efter sharia lagarna.

Under lång tid har så gott som dagligen rapporterats från Irak om en kaotisk situation, människors rädsla, riktade illdåd mot särskilda folkgrupper, bombade kyrkor och polisstationer, mördande av människor på öppen gata mm. Kampen om makten i landet är hård. Olika minoritetsgrupper kläms mellan majoriteternas maktkamper.

Vid seminariet medverkade Carina Hägg (s), Nils-Oskar Nilsson (m),

Cecilia Wikström (fp), Alf Svensson (kd), Sten Lundström (v), Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp)

Sigfrid Leijonhufvud, journalist, politiskt sakkunnig, var moderator.

Seminariet, som ägde rum i Skandiasalen, var välbesökt, tankeväckande och uppmanande.

Opinionsmöten och andra möten

Margareta Viklund deltog som inbjuden talare vid Assyriska Riksförbundets årsmöte. Talet bifogas.

Ska deltog även vid olika opinionsmöten med anledning av kidnappningen i Irak av Minas Ibrahim al-Yousifi.

Internationella kontakter

Dinkha Elia har upprätthållit de internationella kontakterna via Paltalk.

Styrelsen har under hösten haft besök av professor Hermes Aboona från Kanada. Han är mycket intresserad av SKAs arbete och vill ha fortsatt kontakt.

I januari 2006 har en debatt förts i Länstidningen i Södertälje med anledning av det förestående valet i september och den splittring som namnfrågan orsakar när det gäller benämningen av det assyriska/syrianska/kaldéeiska folket. Artiklarna bifogas liksom någon debattartikel om assyriernas/syrianernas situation.

Ordföranden har vid ett par tillfällen intervjuats av olika assyriska TV- stationer.

Motioner liksom frågor och interpellationer, som Annelie Enochson lämnat i Riksdagen, bifogas.

Hallunda i februari 2006

Margareta Viklund Nils-Oskar Nilsson Jan Stenberg

Ordförande Vice ordförande Kassör, sekreterare

Anna-Kajsa Alaoui Sosse Dinkha Elia Annelie Enochson

Ledamot Ledamot Ledamot

Sara Malkey Sedi Malkey Yilmaz Poli

Ledamot Ledamot Ledamot

BILAGOR

Exempel på tal, artiklar och inlägg

Margareta Viklund

Tal vid Assyriska Riksförbundets Årsmöte den

19 mars 2005

Schlomo!

Ahonone myakre!

Kära vänner!

Det är roligt att vara här! Tack för inbjudan hit till Assyriska Riksförbundets årsmöte idag!

Jag har varit med några år nu och lärt känna en del av er ganska väl. Även om det var mycket jag inte förstod i början, och kanske ännu inte förstår, begrep jag att ni hade varit med om fruktansvärda saker i era hemländer i stor utsträckning på grund av att ni tillhörde ett kristet folk.

När jag förberedde vad jag skulle säga på SKAs årsmöte förra lördagen kom jag att tänka på en bok som jag läste när jag var mycket ung, ett barn. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men jag kommer ihåg vissa sammanhang i den. Den handlade om hugenotterna och vad de fick utstå för sin kristna tro och övertygelse. Jag slog upp ordet hugenotter i lexikonet Fokus för att se vad det stod där om det folket.

”Hugenotter är namnet på de reformerta trosbekännarna i Frankrike. Under 1500-talet förföljdes de svårt av katolikerna och fr.o.m. 1560-talet utkämpades formliga krig, hugenottkrigen. Bartoliemeinatten 1572 innebar en svår massaker på hugenottadeln. Till sist vann hugenotterna religionsfrihet och trygghet genom ediktet i Nantes 1598, men utsattes senare för ny förföljelse av Richelieu och Ludvig XIV, som upphävde ediktet 1685. Detta medförde att minst 250 000 hugenotter utvandrade, främst till Brandenburg, Holland och England, vilket fick stor betydelse för dessa länders näringsliv och kultur. Hugenotterna återfick sina medborgerliga rättigheter 1791 och den reformerta kyrkan blev erkänd under Napoleon.”

De här människorna, hugenotterna, fick verkligen kämpa för sin tro. Jag grät när jag läste boken, som handlade om dem. Och jag minns också att jag tänkte: Om jag levt under den tiden och varit hugenott, hade jag då kunnat stå emot och bevarat min kristna tro och övertygelse? Jag vet inte, men jag hoppas det.

Jag måste säga att jag beundrar de kristna i Mellanöstern, kanske vår tids hugenotter, och att de står emot, trots att vi är så ynkliga här i Västvärlden att vi för det mesta inte ens låtsas se deras kamp för att få leva i fred och ro och ha sina mänskliga rättigheter. Jag ser det som min skyldighet att arbeta för de förföljda kristna både i min egenskap som kristen och som politiker. Mänskliga rättigheter måste gälla alla oavsett religion, kön eller något annat och var man än finns på denna jord.

Men hur skall vi få framgång i arbetet för att väcka opinion och stöd för assyrierna? Hur skall vi göra så att assyriernas situation uppmärksammas och blir trovärdig? Det har jag frågat mig många gånger.

Winston Churchill (Never give up!)

Det är så många, har jag insett, som vill tysta assyrierna och mörklägga deras situation. Kurdo Baksis artikel i förra veckan i Expressen tycker jag är ett bland många exempel på de ständiga försöken att vilja döda fokus, uppmärksamheten, om det för en gångs skull är riktat mot assyriernas situation. Man vill misstänkliggöra assyrierna, göra så att människor tror att de är opålitliga och lögnaktiga. Man vill splittra upp den lilla ljusstråle, som kan lysa på assyrierna, så att den bara lämnar mörker och tomrum efter sig genom att göra vittnesbörden om assyriernas situation, förföljelser, trakasserier, våldförande, dödande, rövandet av deras egendom och hem, som om det bara vore påhittade historier.

Kanske är det så, att om världen satte tilltro till assyriernas berättelser och de historiska fakta som finns, skulle det bli ganska svårt och obekvämt för dem som vill tysta ned och förtiga det som hänt och händer assyrier och andra kristna i stora delar av den muslimska världen. Och vad skulle i så fall hända dem som spridit falska vittnesbörd och inte velat veta av sanningen?

I den situation, som assyrierna befunnit sig i och som har blivit kanske ännu mer pressande i och med det som nu händer i Irak med regeringsbildning och annat vad gäller vem som skall ha makten i det framtida Irak, är det oerhört viktigt att alla assyriska krafter enas, så att de kan stödja de kristna grupperna, assyrierna och andra.

Jag vill påstå att enda sättet till framgång är samverkan och att använda de kanaler som finns, t ex människor i olika positioner!!

Jag tänker också på den splittring som finns vad gäller namnfrågan och dessa eviga diskussioner om just namnet. Det är näst intill omöjligt för en utomstående att förstå vad det är man egentligen tvistar om. Jag tror mig veta vad det är för skillnad mellan assyrier, syrianer, kaldéer, ADO, ADR och andra olika frihetsorganisationer eller vad det kan vara. Men tro inte att alla andra som verkligen vill hjälpa de kristna, inklusive assyrierna, i Mellanöstern, förstår detta med alla dessa namn på ett och samma folk.

Jag är glad att jag under senare tid har sett försök till samverkan och samarbete i den assyriska gruppen. Det har ju resulterat i olika aktiviteter. Det är bra. Jag har många gånger sagt, och jag säger det igen, att det är assyrierna själva som kan och måste ta tag i sitt eget folks situation. Men vi är ganska många som kan visa vägen och ställa upp utifrån de förmågor, kanaler och möjligheter vi har.

Jag har också sett en intern maktkamp och ett misstroende, som jag inte tycker borde finnas. Stridsyxan inåt mot folket måste läggas ned och istället riktas utåt mot dem som vill tysta det assyriska folket och göra det så osynligt som möjligt. Vi kan ju t ex tänka på valfusket i Norra Irak och så fort det blev tyst om det.

Splittring gör en organisation svag. Namnfrågan gör det assyriska folket, den assyriska frågan svag. Det vet fienden. Det är svårt att få hela omvärlden med sig med så många namn på samma folk. Gör vad ni kan för att ändra på det!!

Makt ges åt en människa eller kommer till en människa, som har folkets förtroende. Det är inget man tar sig genom våld. För den skull behöver inte våld vara synligt. Det kan handla om andra fula knep som förtal och tisslande och tasslande bakom ryggen, osynliggörande, felaktig information m.m.

Esaias Tegnér, en av Sveriges nationalskalder, säger i dikten Det eviga:

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort

Det dör som en stormvind i öknen bort

Det är sant. Och det känns ju tryggt även om man kanske inte upplever det just nu, när det gäller ert folk eller var och en personligen.

Men minns Winston Churchills ord: Never give up! Ge aldrig upp! Det finns utvägar. Även de mörkaste moln har guldkanter!

Jag önskar att detta årsmöte skall ge er alla en ny tro på framtiden för det assyriska folket både här i vårt land och i era hemländer. Just nu tänker jag kanske framförallt på Irak och det som i våra dagar händer där just nu. Assyrierna i Irak behöver er, vår hjälp. Låt oss gemensamt arbeta för dem!

Lycka till!

Debattartikel

Dags för de politiska partierna att engagera sig.

Aldrig tidigare har väl assyrierna varit så i blickpunkten som idag. Förmodligen kommer intresset att öka. En orsak är fotbollslaget Assyriska! Som ett stort plus på deras meritlista är en ökad goodwill för hela det assyriska folket i hela världen. Det är bra. Tystnaden och osynliggörandet av det assyriska folket har varat tillräckligt länge.

Assyrierna har under århundraden hotats, trakasserats, förföljts, misshandlats, fängslats, bestulits på sin egendom och sina mänskliga rättigheter mm därför att de är assyrier bland araber, turkar, kurder och andra folk. De flesta assyrier bekänner sig också som kristna i länder där kristna förföljs ända till döds för sin tro och kristna tillhörighet. Tillsammans med att cirka en miljon armenier dödades, mördades och/eller bortfördes under åren 1915-1918 cirka 500 000 assyrier i Turkiet och Irak. Det finns hur mycket fakta och forskning som helst som bevisar det.

Det är nu hög tid för assyrierna att också själva handla och lyfta fram sina positioner. De har nu en enastående chans att lyfta fram sin fråga och sin situation. Men de behöver draghjälp inte bara av Assyriska utan också av dagens politiker och beslutsfattare.

Med tanke på situationen i Irak anges i en deklaration och resolution som antogs vid en konferens i Amsterdam den 25-27 april 2003 bland annat att assyrier/syrianer/kaldéer vill ha ett odelat Irak med en demokratisk regering. Alla Iraks innevånare skall vara jämställda. De vill bli erkända som ursprungsbefolkning och representerade i alla demokratiskt valda församlingar. Om landet skall delas så att exempelvis olika befolkningsgrupper placeras i skilda regioner, federationer vill assyrier/syrianer/kaldéer självständigt styra sitt område. Mark och land som illegalt tagits ifrån dem anser de skall återlämnas till dem. Det gäller också de egendomar, vars ägare flytt utomlands.

Kurderna i det framtida Irak måste givetvis ha sin rättmätiga plats och det demokratiska inflytande de genom lagar om demokrati och mänskliga rättigheter är berättigade till. Men även Iraks assyrier måste ha sin givna plats i ett framtida Irak. Många hundratusentals assyrier som på grund av förföljelse och terrorverksamhet tvingats fly från sitt i historiks tid grundade ursprungsland måste också ha rätt att kunna flytta tillbaka om de vill. Men då behövs det något att flytta tillbaka till där man är välkommen.

Assyrierna har liksom alla andra folk rätt att få känna trygghet och kalla en plats på jorden för sin hemvist. Det är därför inte för mycket begärt att en del av Irak, i exempelvis Norra Irak, upplåts till det assyriska folket och öppnas för invandring av assyrier skingrade över hela världen. Assyrierna är inget krigarfolk och har ingen armé eller andra försvarsanordningar. Ett sådant område måste därför ha FNs beskydd så att folket skall känna sig något så när säkert.

I Sverige finns cirka 80 000 assyrier/syrianer/kaldéer. Sverige har därför ett ett visst ansvar gentemot det folket och skulle kunna vara ett föregångsland och i olika internationella sammanhang föra fram kravet på skyddad zon för assyrier/syrianer/kaldéer.

I arbetet för detta ingår att folkmordet, seyfo, 1915-1918, erkänns som folkmord och att folket assyrierna erkänns som ett folk och som ursprungsbefolkning i bl a Irak. Det är obegripligt att Sveriges regering, riksdag och många internationella institutioner världen över fortsatt envist nekar att kalla svärdets år, seyfo, 1915 – 1919, för folkmord, särskilt som folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer ännu inte upphört. Det är bland annat en av anledningarna till att seyfo måste erkännas i officiella sammanhang, d v s av FN, EU, Sverige men framförallt av och i de länder där de ägt och fortfarande äger rum. Att FN ännu inte deklarerat sin uppfattning om detta folkmord betyder inte att det inte ägt rum.

De som är motståndare till ett erkännande av seyfo påstår att allt dödande av folk, även om det kan kännetecknas som ett folkmord, räknas inte som folkmord, därför att det utfördes innan resolutionen om vad som är folkmord antogs av FN år 1948. Med stor envishet framför de den åsikten.

Att garantera assyrier/syrianer/kaldéer trygghet i deras ursprungsland Irak, att erkänna folkmordet, att assyrier/syrianer/kaldéer erkänns som ett folk med ett folks mänskliga rättigheter, kräver mod och styrka. Motståndet är hårt från framförallt från den muslimska världen. Men det finns draghjälp. Det assyriska fotbollslaget. Det är också dags att de svenska politikerna agerar med kraft för det folk, som så länge saknat mänskliga rättigheter i sina ursprungsländer.

Margareta Viklund

Ordförande, Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Sedi Malkey

Ledamot i styrelsen för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Debattartikel

Inför valet september 2006

Under cirka 10 år har jag arbetat för det kristna folket assyrier/syrianer. Ungefär lika länge har jag varit ordförande för den år 1994 bildade organisationen Svenska kommittén för assyrier, Ska. Kommitténs mål är att assyriernas/syrianernas mänskliga rättigheter skall respekteras. Det gäller såväl individuella rättigheter som assyriernas/syrianernas rättigheter som folkgrupp.

Under min första period i riksdagen 1991-1994 försökte jag som bland annat ledamot i utrikesutskottet under motstånd från alla möjliga håll föra assyriernas/syrianernas talan. I riksdagen var då liksom i det övriga samhället, kunskapen om folket assyrier/syrianer så gott som obefintlig.

Under min andra period i riksdagen 1998 – 2002 kan man nästan säga att den assyriska/syrianska frågan fick sitt genombrott i riksdagen. En riksdagsdebatt om mänskliga rättigheter är nog en av de tuffaste debatter jag varit med om. Hela åhörarläktaren var fullsatt av assyrier/syrianer. Okvädingsorden från framförallt socialdemokraterna mot mig och Murad Artin (v) var fruktansvärda och finns dokumenterade. Vad diskussionen framförallt gällde var att erkänna folkmordet på assyrier/syrianer 1915-1918. Ett sådant erkännande har riksdagen ännu inte gjort. Men kristdemokraterna har krävt att det folkmordet måste erkännas. Trots att assyrierna då och även nu har en av sina egna i riksdagen följde han vid det nämnda tillfället lydigt den socialdemokratiska partipiskan.

Under åren har vi i Ska gjort oräkneliga uttalanden, uppvaktningar till departement, ministrar och ambassader, skrivit artiklar, öppna brev och hållit opinionsmöten, seminarier m m. Allt för att väcka opinion om assyriernas/syrianernas situation i sina så kallade hemländer.

Nu stundar det snart till val igen. Assyrierna är nu kända, mycket tack vare fotbollslaget Assyriskas med- och motgångar och den PR som fotbollslaget givit det assyriska/syrianska folket. Motioner, interpellationer, frågor och debatter om assyriernas/syrianernas situation är idag också ganska vanliga i riksdagen. Det är bra. Många assyrier/syrianer är väletablerade i vårt samhälle och klarar sig bra. Den unga generationen läser på högskolor och universitet och finns på framträdande platser i samhället. Självklart tittar en del också på riksdagens möjligheter.

Det är väl känt att det assyriska/syrianska folket är splittrat, framförallt när det gäller namnfrågan. Utan att närmare gå in på historien bakom den namnsplittringen vill jag ändå uppmana alla som nu arbetar med att göra listorna till de olika valen att inte göra den splittringen värre. Ett krav för att en assyrier/syrian skall ställas på en kristdemokratisk eller ett annat politiskt partis lista måste vara att den personen följer det gängse mönster som nu i officiella och andra sammanhang råder i namnfrågan, nämligen att kalla det folk han/hon representerar för assyrier/syrianer och inget annat. Det handlar nämligen om ett och samma folk, som har många fiender, vars önskan är att bland annat splittra för egen vinnings skull.

Margareta Viklund, ordf, SKA, fd riksdagsledamot (kd)

Debattartikel

En produkt av ett folkmord!

Gabriel Melki och Cecilia Somi gick till angrepp på mig för att jag uppmanar till enighet i benämningsfrågan vad gäller Assyrier/syrianer/kaldéer. Personligen har jag i mitt arbete för ert folk haft oerhört svårt med just benämningen. Ingen har på ett godtagbart sätt kunnat förklara för mig skillnaden mellan assyrier och syrianer, annat än att syrianer kallar sig en del av er som tillhör den syrisk-ortodoxa kyrkan.

En definition på ett folk kan inte enbart bygga på ”övertygelse” och ”bakgrund” som Melki och Somi tar som förevändning för att enbart kalla sig syrianer. Det måste också finnas ett historiskt perspektiv med i sammanhanget. Personligen anser jag, att var och en har rätt att kalla sig vad man vill, men när det kommer till benämningen syrian blir jag förvirrad. De flesta syrianer jag talat med refererar till turkiskans Suryani eller Suryaniler, men turkisk media (den engelskspråkiga) kallar folkgruppen för Assyrians. Suryani på turkiska är således Assyrian på engelska. Anser inte Melki och Somi att de som kallar sig assyrier och/eller kaldéer ha rätt att kämpa för sitt bevarande.

Mor Shamoun Benjamin, som återfinns i flertalet böcker om Seyfo tillhörde österns kyrka och kallade sig assyrier. I flera rapporter, som bland andra missionärer skrev till länder i väst, används benämningen assyrier. I USA har en roman om Seyfo kommit ut på marknaden. Den heter The Crimson Field och är skriven av författaren Rosie Malek-Yonan, hon väljer att kalla folket för assyrians. I förordet står det Assyrians (who also are called chaldeans and syriacs). Detta grepp använde sig även författarinnan The Halo av i boken Not even my name, om personer från er folkgrupp som på ett eller annat sätt blev märkta av Seyfo.

Folkgruppen assyrier/syrianer/kaldéer tillhör många olika kyrkor och samfund. Min kyrkliga tillhörighet gör exempelvis inte att jag eller någon annan kan säga att jag tillhör en speciell folkgrupp för att jag tillhör just en speciell kyrka. Jag är svensk, oavsett om jag är protestant, katolik eller har någon annan religiös tillhörighet.

Det stämmer att jag på många olika sätt har arbetat för att få Seyfo, folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer 1915-1918 erkänt och att assyrier/syrianer/kaldéer skall erkännas som ett folk. Jag har också försökt att väcka opinion för folkets historia och arbetar med anledning av Turkiets önskan att bli medlem i EU att de kristnas mänskliga rättigheter måste uppmärksammas på alla fronter. Situationen för de kristna minoriteterna i Turkiet och Mellanöstern är alldeles för allvarlig för att plottras bort i aktiviteter som splittrar ert folk. Det är ju det etnisk rensning och folkmord syftar till. Att förneka, splittra och förgöra. Det har den assyriska/syrianska/kaldéiska folkgruppens fiender lyckats bra med. Så bra att den splittrande delen av folkmordet fortfarande pågår. Det är inga andra än ni själva som i egenskap av assyrier/syrianer/kaldéer kan sätta stopp för den delen av folkmordet. Det handlar om att vakna, forska efter sin egen identitet och sitt historiska ursprung. Vi är många som arbetar med mänskliga rättigheter som inser vikten av att kristna människor fritt skall kunna leva och verka även i länder med muslimsk majoritet.

Det finns ingen framtid för det assyriska/syrianska/kaldéiska folket om ni inte kan se er som ett folk och internationellt framträda och arbeta som ett folk.

Melki och Somi, det är naturligtvis självklart upp till var och en vad man kallar sig. Men om man vill nå framgång måste man mana till enande och inte splittring. Det ni gör nu är att motarbeta ett erkännande av Seyfo – inget annat! Något de som bildlikt höll i svärden som dödade era förfäder önskade sig.

Margareta Viklund

Debattartikel

Iraks konstitution

Idag den 15 augusti skall förslaget till Iraks nya konstitution vara klar. Världen har väntat med spänning. En förtvivlad kamp med tiden för att få allt att klaffa och att få de motstridande religiösa grupperna och att bli eniga kan anas. Pressen från framförallt USA är stor. Självklart har USA stort intresse av att de irakiska politikerna snabbt skall lösa frågorna om bland annat regional autonomi, islams roll och kontrollen över oljeinkomsterna.

Trots att Irak är ganska väl bevakat av massmedia har ändå lite information sipprat ut till oss i Sverige om hur människorna i de olika befolkningsgrupperna egentligen mår och ser på sin nuvarande situation och framtid. Det gäller framförallt information om de befolkningsgrupper som inte kan inrymmas i huvudgrupperna sunnaniter, shiamuslimer och kurder, som på olika sätt skaffat sig möjligheter, både internt och externt, att bevaka och driva både sina religiösa och politiska intressen i den maktkamp som nu pågår i Irak. De tycks ha svårt att enas om vilken roll de olika muslimska fraktionerna skall spela i ett framtida Irak. Vägen till ett sammansvetsat irakiskt folk tycks vara lång.

Assyrier/syrianer/kaldéer är ett folk som räknas som Iraks ursprungsbefolkning. Före Gulfkriget fanns cirka 2 miljoner assyrier/syrianer/kaldéer i Irak. Idag beräknas cirka 800 000 finnas kvar i landet. De flesta lever idag i Norra Irak. Men stora grupper finns också i exempelvis Bagdad. Under en lång följd av år har assyrierna/syrianerna/kaldéerna blivit förföljda. Eftersom de bekänt sig som ett kristet folk, har de ofta kommit i kläm mellan olika muslimska gruppers kamp om makt. Under folkmordet, seyfo, som ägde rum under andra världskriget, mördades hundratusentals assyrier/syrianer/kaldéer i Turkiet och Mellanöstern. Assyrierna förföljs fortfarande för sin kristna tro och får ofta klä skott för den i huvudsak amerikanska invasionen i Irak. Muslimer anser att vi alla från västvärlden är kristna, eftersom vi representerar den västerländska kulturen. Ur den synpunkten är således de kristna i Mellanöstern Västvärldens förlängda arm och mer eller mindre i detta fall Iraks fiender.

I april 2003 ägde en världskonferens för assyrier rum i Amsterdam. Jag var med som representant för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA. Vid det tillfället beslutades bland annat i en resolution att om Irak skulle bli en federal stat skulle även assyrierna/syrianerna/kaldéerna ha rätt till ett eget landområde.

I rapporter om arbetet med förslag till Iraks framtida konstitution framkommer att de tre stora grupperna sunnaniter, shiamuslimer och kurder starkt bevakar sina intressen och helst vill att Irak bildar en federation med tre olika delstater. Går förslaget igenom skall demokratin och rättvisan även gälla en fjärde grupp, nämligen ursprungsbefolkningen assyrier/syrianer/kaldér.

Även den befolkningsgruppen måste få en del av landet, där de kan samlas som ett folk och bo i frihet, jämställdhet och med demokrati och mänskliga rättigheter.

Om Irak i sin konstitution även beslutar att landets lagar skall vila på muslimsk grund blir situationen oerhört svår för de kristna minoriteterna och för alla kvinnor oavsett religiös tillhörighet. Redan idag vågar inte de assyriska kvinnorna på många platser gå utanför sina hem utan att bära slöja.

Under de år som jag arbetat med och för assyrier/syrianer/kaldéer har jag funnit att det är en mycket stor oförståelse för och okunskap om det folkets situation i såväl Sveriges regering och riksdag som i EU. Man förstår inte eller vill inte förstå hur utsatt det folket är. En orsak tror jag är att vi svenskar, inklusive regering och många riksdagsledamöter, har svårt att diskutera religion, särskilt om det handlar om kristendom. Det är enklare att tala om islam och muslimer än om det som man själv knappast vågar erkänna sig tillhöra.

Här i vår västerländska del av världen har vi också i vår välmåga svårt att förstå att människor faktiskt idag blir förföljda för sin kristna tro. Det verkar som om massmedia har svårt att föra fram och belysa det. Eller också mörkar man det därför att man helt enkelt inte tror att det är så. Förföljarna av de kristna har också haft och har även förmågan att dölja sina gärningar. Offren har ofta inte heller haft kraft och mod att säga sanningen om sin situation. De är också så vana att inte bli betrodda att de tappat lusten och förlorat tron på att det lönar sig att protestera och kämpa för sin rätt..

Margareta Viklund

Ordförande Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Fd riksdagsledamot (kd)

2005 02 16

Pressmeddelande

Det är positivt, nödvändigt, att massmedia, politiker och andra försöker rädda livet på Minas Ibrahim al-Yuosifi. Hans situation är ett uppseendeväckande exempel på de kristnas, assyriernas/kaldéernas/syrianernas, trängda läge och svåra situation i Irak och Mellanöstern. Det är därför också angeläget och brådskande att sätta fokus på situationen för hela det utsatta assyriska folket, Iraks ursprungsbefolkning, säger Margareta Viklund, ordförande för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, i samband med den konferens som SKA, under onsdagen arrangerat i Riksdagshuset.

Tillfångatagandet av Minas Ibrahim al-Yuosifi och det dödshot som är riktat mot honom är en av många påminnelser om de kristnas, assyriernas/kaldéernas/syrianernas, svåra situation i dagens Irak och i övriga Mellanöstern. Assyriernas situation har helt ignorerats av Västvärlden inklusive Sverige, trots att det i vårt land bor cirka 80 000 assyrier från Turkiet, Syrien, Libanon, Irak och andra länder från främst Mellanöstern.

Vid valet den 30 januari fråntogs tusentals assyrier sina rättigheter att rösta. Endast 90 av 330 vallokaler saknade möjligheter att utföra röstning. Valurnor och valfunktionärer kom aldrig på plats, fastän människor köade för att få fullfölja sin rätt. Detta drabbade i stor utsträckning assyrierna, som endast kunde räkna ihop cirka 32 000 röster av en nuvarande befolkning på ca 800 000 personer.

Den kristna fredliga befolkningen i Irak måste sättas i fokus. Det handlar om mänskliga rättigheter för en folkgrupp som är på väg att utrotas i sitt ursprungsland, om inte världen , inklusive Sverige, vaknar.

Ytterligare information kan ges av Margareta Viklund, tel 08-718 06 65,

073-586 61 07

Annelie Enochson

Motioner, interpellationer, frågor

Kommittémotion september 2005

Innehåll

Innehåll

Förslag till riksdagsbeslut

Emigration

Vad innebär det att vara i minoritet i Mellanöstern?

Vad säger internationella konventioner?

Turkiet

Irak

Syrien

Libanon

Jordanien

Egypten

Israel

Palestinskt territorium

Följ upp förintelsekonferensen

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att följa upp förintelsekonferensen som samlade världens ledare år 2000, genom att arrangera en interkulturell konferens med de tre monoteistiska religionernas valda ledare med utgångspunkt i samexistens och samarbete.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Mellanösterns minoriteter får inte betraktas som andra klassens medborgare, något som begreppet ”skyddsfolk” dessvärre lett till.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokratin behöver utvecklas i Mellanösterns länder och minoriteter måste garanteras att komma till tals.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla ska ha rätt att utöva sin religion. Ingen ska av sociala- eller ekonomiska skäl tvingas överge sin tro.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Turkiet måste erkänna folkmordet mot kristna minoriteter (Seyfo) som utspelade sig mellan åren 1915-1923.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Egypten måste sluta kränka den stora kristna koptiska minoriteten.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den nya konstitutionen i Irak måste anges att de kristna är ursprungsbefolkningen och att de är ett folk oberoende av vad de kallar sig (som assyrier/syrianer/kaldéer).

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Resolution 1559 i Libanon måste uppfyllas helt ut och världssamfunden sätta press på Libanons regering att uppfylla kravet på avväpning av miliserna.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den så kallade färdplanen måste genomföras i Israel.

Emigration

Statistiken över hur många kristna som emigrerat från Mellanöstern visar med all tydlighet på de svåra förhållanden som dessa människor lever under. Sedan 1975 har så många som 990.000 lämnat Libanon. Mellan åren 1958 och 1990 lämnade 250.000 kristna Syrien. Sedan 1964 har så många som 24 % - eller 12.000 - kristna emigrerat från Gaza och Västbanken. Minst 500.000 kopter har lämnat Egypten och många konverterar till islam, till följd av sociala, ekonomiska och politisk påtryckningar. Efter Gulfkriget 1991 har 150.000 kristna lämnat Irak.

Enligt Syriac Universial Alliance lever idag mellan 12-15 miljoner kristna i Mellanöstern vilket motsvarar ca 7 % av befolkningen. Cirka 5 miljoner av de kristna från Mellanöstern lever i diasporan, alltså utanför Mellanöstern och då främst i västvärlden.

Vad innebär det att vara i minoritet i Mellanöstern?

I Mellanöstern finns många olika minoriteter. Ofta är uppdelningen mellan olika religiösa gemenskaper tydlig. De kristna minoriteterna finns idag utspridda i de flesta av Mellanösterns länder och deras utsatthet varierar. I några länder lever kristna praktiskt taget sida vid sida med den muslimska befolkningen, i andra länder, som Egypten, kommer ständiga rapporter om diskriminering och direkt våld. I Saudiarabien får kristna inte ens samlas i en kyrkolokal.

Enligt klassisk islamisk lag är det enbart muslimen som är fullvärdig medborgare. Enligt Koranen (sura 9:29) ska en icke-muslimsk medborgare betala en särskild skyddskatt, för att uppnå religionsfrihet.

Enligt kalif Umars villkor, som utgör grunden för reglerna kring ”skyddsfolk”, är det inte tillåtet att bära kors synligt, ha processioner utanför kyrkan och placera stora kors på kyrkor. Dessutom måste en kyrka vara mer blygsamt bygd än moskén. Det lades även starka restrektioner på nybyggnation och reparationer av kyrkor. Att vara kristen och leva som ett ”skyddsfolk” innebar att leva under omständigheter som gjorde dem till andra klassens medborgare.

Många muslimska kvinnor anser att det är naturligt att bära slöja, men när även kristna kvinnor tvingas bära slöja kan det upplevs som ett förtryck. I Mellanöstern är såväl kristna som muslimska kvinnor ofta diskriminerade i det offentliga livet, exempelvis vad gäller rösträtt.

I ett viktigt avseende har kristna dock mer religionsfrihet i islamska länder är vad muslimerna har. Kristna får nämligen gärna konvertera till islam, men den muslim som lämnar islam (och till och med blir kristen) blir ofta utsatt för trakasserier, diskriminering och förtryck från myndigheter, släkt och den sociala gemenskapen.

Statistiken på hur många kristna som bor i Mellanösterns länder är osäkra, men enligt UD:s ”delstudie 10 om Mellanöstern” från år 2000 (som i stort stämmer överens med Utrikespolitiska institutets statistik) kan man utläsa följande procentuell kristen andel av befolkning: Libanon 40-45%, Syrien 6,4-10%, Egypten 5,9-12,2% Jordanien 4-5,7%, Palestina 3,8%-4,1%, Irak 2,5-3%, Kuwait 2,7% och Israel 2,1-2,7%. Övriga länder har en kristen befolkning under 2%.

Vad säger internationella konventioner?

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs redan 10 december 1948, står att läsa att alla människor är berättigad till alla fri- och rättigheter utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Den internationella rätten när det gäller mänskliga rättigheter reglerar individens rättigheter i förhållande till statens skyldigheter. Enligt Artikel 27 om internationella konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter ska stater i vilka det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter tillåta dessa individer att utöva sin egen religion, ha tillgång till eget kulturliv och språk.

Enligt internationell rätt ska ingen hindras från att utöva sin religion.

Turkiet

För nittio år sedan, med början 1915, utspelade sig fasansfulla händelser i Ottomanska riket (nuvarande Turkiet). Ögonvittnesberättelserna är hjärtskärande. Alma Johansson, som var på plats skrev: ”Armenierna och grekerna, bliva nu systematiskt utrotade, dödade eller jagade från sina hem för att spridas i mindre grupper till långt avlägsna turkiska trakter, där det gives dem att välja mellan att övergå till Islam eller dö för svärd eller av svält” (Källa: UD:s delstudie 10, 2000) .

Folkmordet på armenier/assyrier/syrianer/kaldéer betecknas som det första under 1900-talet. Uppgifterna om antalet mördade varierar, mellan 600 000 till 1 500 000 personer. Före 1915 fanns 2 026 000 armenier i Turkiet, vilket innebär att nästan alla kände någon som dräptes. Utan kännedom om detta, kan nuet inte förstås. Minnena och berättelserna lever kvar och formar ännu många utsatta gruppers liv.

Det politiska livet i Turkiet har länge utmärkts av en klyfta mellan å ena sidan staten, som för många turkar representerar gedigna och bestående värden, och å andra sidan politikerna, vilka över lag haft lågt anseende och ansetts vara korrumperade. Till den statliga sfären hör militären, byråkratin och rättsväsendet.

Turkiets nuvarande författning tillkom efter militärkuppen 1980 och började gälla 1982. Den har ändrats många gånger och försetts med tillägg. Ändå framstår författningen som illa anpassad för en modern, europeisk demokrati.

Genom en strävan och vilja att erhålla medlemskap i EU, har landet förbättrat MR-situationen. Exempelvis har dödsstraffet avskaffats. Men ännu återstår mycket att göra. Fortfarande fängslas människor på grund av fredlig politisk verksamhet. De flesta släpps efter en kort tid i polishäkte, men vissa döms till fängelse. Enligt den turkiska människorättsorganisationen IHD har flera traditionella tortyrmetoder nästan tagits ur bruk, men i stället används andra metoder som att fångar hindras från att äta eller sova. Det är också av stor vikt att Turkiet fullt ut accepterar friheten att byta religion.

Trots att Turkiet i Lausannefredsfördraget från 1924 garanterar icke-muslimska minoriteters rättigheter har många assyrier-syrianer-kaldéer lämnat Turkiet och flytt till olika Europeiska länder, USA och Australien.

I och med Turkiets EU-kandidatur har hoppet vuxit för assyrier-syrianer-kaldéer att återvända. För att assyrier-syrianer-kaldéer skall kunna återvända till Turkiet och för att de som är kvar där ska kunna stanna krävs av Turkiet att assyrier-syrianer-kaldéer erkänns som ett av landets ursprungsfolk och att deras medborgerliga fri- och rättigheter respekteras samt att den turkiska regeringen erkänner sin del i detta folkmord som kallas Seyfo.

Irak

Irak är ett av de mest mångkulturella och mångreligiösa samhällena i Mellanöstern. 72% beräknas utgöra araber, medan kurderna beräknas utgöra 25% av befolkningen. Resterande del av befolkningen utgörs bland annat av turkmener, armenier, assyrier/syrianer/kaldéer. Sunnimuslimerna var under Saddam Hussains regim en dominerande minoritet, trots att de bara beräknas omfatta 20% av Iraks befolkning. Shiíterna var länge en politiskt marginaliserad majoritet, men efter att Saddam Hussains störtades har det politiska läget förändrats markant. Sunnimuslimerna förlorade sin dominerande ställning, och innehar bara ett fåtal platser i interimsparlamentet. Valet den 30 januari 2005 var en stor framgång för demokratin, även om valfusk kunnat konstateras, med ett 58% valdeltagande. Efter valet har det utformats ett nytt ledarskap med en president som är kurd. Regeringen har som den mest aktuella uppgiften att ta fram en ny konstitution till i augusti, inför de nya valen i december.

Uppgifterna om hur många kristna det finns i Irak varierar, men en källa (UD:s delstudie ”Mellanösterns religiösa minoriteter”) anger att de kristna i Irak består av 74% katoliker fördelade mellan 390.000 kaldéer, 55.000 syriska katoliker, 5.500 armeniska katoliker, 5.000 latinortodoxa och 700 melkiter. Österns assyriska kyrkor har 87.000 medlemmar medan Syrisk ortodoxa kyrkan har 37.000, Armenisk ortodoxa kyrkan 25.000, Koptisk ortodoxa kyrka 1.800 och Antiokiapatriarkatet har 800. Till detta kommer upp till 5.000 protestanter. Totalt skulle det innebära ca 5 % av befolkningen.

Situationen är, och har varit, ansträngd för Iraks kristna. Kriget mellan Iran och Irak, följt av den Irakiska invasionen av Kuwait och det påföljande Gulfkriget, FN:s mångåriga sanktioner och den USA-ledda invasionen som resulterade i Saddam regimens fall, har påverkat befolkningens syn på människovärdet och kristna betraktas av många som kollaboratörer till väst.

Under Irak-Iran kriget på 1980-talet dödades tiotusentals assyrisk-syrianska-kaldéiska ungdomar. Assyriska-syrianska-kaldéiska ungdomar från Irak hamnade på samma frontavsnitt som sina bröder från Iran. Ungdomar från ett och samma folk var alltså tvungna att döda varandra för diktatorers skull.

För att kunna förverkliga demokratin i Irak bör samma status ges till alla folkgrupper oavsett nationell identitet, religion, styrka och antal invånare.

För att kunna rädda assyrier-syrianerna-kaldéer som ett folk och för att kunna bevara det kristna kulturarvet i sitt ursprungsområde krävs att säkerheten för assyrier-syrianer-kaldéer garanteras, att det ges möjlighet till återvändning för dem som har lämnat landet med tvång eller av rädsla sedan Irak-Iran kriget på 80-talet och att assyrier-syrianer erkänns officiellt i irakiska grundlagen och den nya konstitutionen som ett av Iraks ursprungsfolk och utifrån det ges deras nationella rättigheter.

Syrien

Efter första världskriget och det Ottomanska rikets sammanbrott, administrerades Syrien av Frankrike, men erhöll oberoende 1946. Landet styrs totalitärt av bath-partiet, och lagen baseras dels på islamisk lag och dels på civilrättslig grund.

Språkligt och etniskt utgörs befolkningen av ca 90% araber, medan övriga fördelar sig mellan armenier, kurder, assyrier, tjerkesser och turkmener. Ungefär 86% är muslimer, medan övriga i huvudsak är kristna. Statistiken kring hur många kristna som bor i Syrien är knapphändig, och varierar mellan 864.000 till 1,3 miljoner (dvs. 10% av befolkningen).

Antiokiapatriarkatet av den grekisk ortodoxa kyrkan är den medlemsmässigt största kyrkan i Syrien med över en halv miljon medlemmar. Den Syrisk ortodoxa kyrkan har 90.000 medlemmar och har idag sitt säte i Damaskus. Förföljelsen av kristna i Turkiet under första världskriget, gjorde att många syrisk ortodoxa flydde till Syrien. Den Syrisk katolska kyrkan har 22.000 anhängare i Syrien.

Armeniska ortodoxa i Syren uppgår till 115.000. Kaldéerna uppgår till knappt 7.000 personer, och romerska katoliker till drygt 11.000.

Jämfört med förhållanden i många andra länder i Mellanöstern åtnjuter den kristna minoriteten relativt stor frihet. De kristna får helt fritt köpa land och får bygga kyrkor, kliniker och bostäder. Man får dock inte glömma att Syrien är ett totalitärt land och dess medborgare, muslimer såväl som kristna, bli utsatta för förföljelse om personen är aktiv mot regimen. Om man är ”lojal”, eller håller sig tyst, klarar man sig i regel.

Kristdemokraterna förkastar alla typer av diktatoriska system och hoppas att den demokratiseringsvåg som sköljt över de forna kommunistdiktaturerna i Europa, och som även spridit sig till några länder i Mellanöstern, på sikt även kommer att påverka Syrien i en positiv demokratisk riktning.

Libanon

Libanon har en brokig historia fylld av konflikter. Landet skapades av kolonialmakten Frankrike 1920 och blev självständigt 1943. Det politiska systemet har byggt på maktdelning mellan de tre största befolkningsgrupperna: kristna maroniter, sunnimuslimer och shiamuslimer. Av en befolkning på ca 3,6 miljoner, är 60-70 % muslimer (men en övervikt av shiamuslimer) och kristna 30-40 % (mest maroniter).

Ett inbördeskrig bröt ut 1975 och varade till 1990. Delar av landet har under långa perioder på grund av milisattacker mot civilbefolkningen boende i gränstrakten i Israel varit ockuperat av Israel. Israel drog sig tillbaka år 2000, förutom från vissa omtvistade gränsområden vid Golanhöjderna (Shebaa-farmerna).

Syrien hade mellan 1976 till i år (2005) soldater stationerade i Libanon. FN:s säkerhetsråd antog resolution 1559 den 2 september 2004, där man krävde att Syrien skulle dra tillbaka sina trupper från libanesisk mark samt att Libanon avväpnade libanesiska och icke-libanesiska milisgrupper. Den 14 februari 2005 mördades Libanons förre premiärminister Rafiq al-Hariri i en bilbom. Detta utlöste en folklig protestvåg som tvingade Syrien att dra tillbaka sina trupper. Omkring en miljon libaneser – nästan en fjärdedel av befolkningen – gick ut på gatorna för att kräva självständighet från den syriska ockupationsmakten.

Parlamentsvalen i år var det är det första utan syrisk närvaro på över 30 år. Författningen baseras på maktdelningsprincipen och fastslår att hälften av de 128 mandaten ska gå till kristna och hälften till muslimer. Problemet i parlamentsvalet har varit vallagen från år 2000 som delar in landet i stora valkretsar vilket kan missgynna de kristna partierna. Patriark Mar Nasrallah Sfeir, som är en stark maronitisk röst för de kristna har uttalad mycket skarp kritik mot vallagen. Samtidigt får man inte glömma att den gällande maktdelningsprincipen innebär att de kristna har hälften av mandaten i parlamentet, även om det utgör ca 40% av befolkningen.

De demokratiska valen och tillbakadragandet av de syriska trupperna är positivt, men ännu återstår mycket att göra. Shiamuslimska Hizbollah som nått framgångar i valet, jämte andra miliser, måste avväpnas i enighet med FN resolution 1559

Jordanien

Jordanien är en konstitutionell monarki, som etablerades 1921 och erhöll självständighet från britterna 1946. Den styrande dynastin legitimeras genom att göra anspråk att vara på direkt nedstigande led från profeten Muhammad. De kristna är genom lag garanterade 8 av totalt 80 platser i Underhuset. Islam är kungarikets officiella religion.

Av en totalbefolkning på 5 miljoner är 95 % muslimer och 4 % kristna. Enligt UD:s delstudie om Mellanöstern tillhör 81.000 den grekisk ortodoxa församlingen, 35.000 romerska katoliker, 22.000 melkiter, drygt 4.000 protestanter, 3.500 armenisk ortodoxa, 2.000 syrisk ortodoxa och 1.000 koptisk ortodoxa.

De kristna i Jordanien är i stor utsträckning infödda och utgör en integrerad del av det arabiska samhället, något som även kungahuset har betonat. Kung Abdullah II har för övrigt nyligen utlovat direkta val till lokala politiska församlingar.

Många kristna som upplever sig förföljda i sina hemländer som Irak och Palestina har funnit en fristat i Jordanien. Trots detta finns rapporter om att kristna i Jordanien känner sig hotade och förföljda.

Egypten

Egypten har en rik historia. Runt Nilen växte ett rike fram, vars dynastier kom att överleva från år 3200 före Kristus, till persernas intåg år 341 före Kristus. 1922 erhöll Egypten partiell frihet från britterna och full frihet efter andra världskriget. Demokratiska fri- och rättigheter är idag formellt garanterade i grundlagen men i praktiken kraftigt inskränkta. Islam är statsreligion. President Hosni Mubarak har accepterat att andra kandidater kan få ställa upp i presidentvalet i september, men vad detta innebär i praktiken återstår att se. Grundaren Ayman Nour till det sekulära partiet, al-Ghad, har nyligen släppts från fängelset efter påtryckningar från bland annat USA:s utrikesminister Condoleezza Rice.

De kristna kopterna i Egypten ses som ett underordnat skyddsfolk (dhimmi-status), av den dominerande sunnimuslimska befolkningen. Kristna accepteras, enligt koranens text om skyddsfolk, men har inte samma rättigheter att utöva sin religion som den dominerande befolkningen. Den klassiska ”skyddsskatten” på kristna, upphörde officiellt 1851, men lever alltjämt vidare på lokal nivå. Tusentals kopter konverterar till islam årligen eftersom de inte klarar det sociala och ekonomiska tryck som det innebär att leva som kristen.

Olika islamister pekar ut de kristna som en fientlig grupp, som inte ska betraktas som skyddsfolk. De indelar människor i muslimer och otrogna. De uttrycker sig bland annat genom nedlåtande kommentarer i media, tvång gentemot kristna att konvertera till islam och genom direkta våldshandlingar gentemot kyrkor och individer. Den egyptiska myndigheten har under långa perioder varit hård mot de militanta islamisterna.

Det är osäkert hur många kopter det finns i Egypten, men man uppskattar att det finns mellan 4-8 miljoner beroende på om det är en statlig egyptisk källa eller kyrkan som anger antalet.

Diskrimineringen och brotten mot de mänskliga rättigheterna tar sig olika uttryck. Kristna diskrimineras av myndigheter när det gäller utbildning, yrkesliv och politiska ämbeten. Det finns även åtskilliga rapporter om direkta våldsamheter och övergrepp mot de kristna kopterna. Vid ett uppmärksammat fall, den 14 augusti 1998, hittades två pojkar mördade. Morden resulterade i massarresteringar av mellan 500 till 1.200 kristna. De flesta utsattes av någon form av fysisk tortyr. Vid nyåret 2000 dödades 21 kopter i en by söder om Kairo och 260 hus och butiker förstördes. Ingen åtalades för morden. 2002 stormades en nybyggd kyrka av radikala muslimer och under våldsamheterna sattes 35 hus tillhörande kopter i brand. Den 7 november 2003 skadades elva kopter och många hem och affärer brändes ned av en mobb på ca 500 radikala muslimer, beväpnade med påkar och knivar. Det finns många fler exempel.

Israel

Att på några rader sammanfatta Israels historia sedan 1948 låter sig inte göras. År 1947 överlät den brittiska kolonialmakten Palestinafrågan till FN. FN:s generalförsamling antog en resolution om att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. 55 procent skulle tillhöra den judiska staten, medan 44 procent skulle tillhöra den arabiska staten. Judarna accepterade förslaget men inte palestinierna och inte de arabiska staterna. Den 14 maj 1948 utropades den självständiga judiska staten Israel. Redan dagen därpå anfölls Israel av Egypten, Transjordanien, Syrien och Irak samt av symboliska styrkor från Saudiarabien och Jemen. Kriget upphörde 1949 med ett antal vapenstilleståndsavtal. Israel kontrollerade nu 77 procent av det gamla brittiska mandatet, inklusive västra Jerusalem. Västbanken hamnade under jordansk administration och Gaza under egyptisk.

År 1967 ökade spänningen vid gränsen mellan Israel och Syrien. Egypten, som var allierat med Syrien, lät i maj trupper marschera mot gränsen till Israel. Den 5 juni 1967 gick det israeliska flygvapnet till attack. Även Jordanien drogs in i konflikten. Efter sex dagar hade Israel besegrat de egyptiska, jordanska och syriska styrkorna. Från Egypten besatte Israel Gaza och Sinaihalvön, från Jordanien Västbanken inklusive det östra, arabiska Jerusalem. Östra Jerusalem annekterades och underställdes israelisk lagstiftning. Från Syrien intogs Golanhöjderna.

Den 6 oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överraskande anfall mot Israel under den judiska helgen Yom Kippur (Försoningsdagen). Anfallet slog hårt mot Israel, som dock lyckades återta initiativet innan kriget avblåstes den 22 oktober. Efter detta har inget land försökt invadera staten Israel, men det har pågått ett lågintensivt krig, där bland annat PLO haft som mål att ”befria” hela Palestina (inklusive Israel) och att göra det med militära medel. Israel har slutit fredsavtal med Egypten 1973 och med Jordanien 1994. Tyvärr har inga fredsavtal kunnat genomföras med de övriga grannländerna eller med den palestinska myndigheten trots hoppgivande högnivåmöten.

Hur ser det då ut för den kristna minoriteten i Israel? Israel är det enda land i Mellanöstern där antalet kristna faktiskt ökar. De kristna de åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter. Generellt gäller att israeliska araber är undantagna från militärtjänst, men en del kristna och beduiner samt alla druser och tjerkesser fullgör dock värnplikten.

Ungefär 2,1 procent av Israels befolkning är kristna. 81% av dessa är araber. Enligt Israels statistiska centralbyrå bor det idag 142.000 kristna i landet, och de beräknar att denna siffra kommer att öka till 154.000 år 2010 och 174.000 2020. De flesta är melkiter, därefter kommer grekisk ortodoxa, romersk katolska, maroniter, protestanter och armenisk ortodoxa.

Palestinskt territorium

En palestinsk arabisk stat jämsides med en judisk stat var grundtanken i FN:s generalförsamling vid delningen av det gamla brittiska mandatet Palestina. En delning som den palestinska befolkningen med arabiskt ursprung och dess arabiska grannländer inte kunde acceptera.

Trots alla krig och otaliga fredsavtal (Osloavtalet 1991,Gaza- Jeriko-avtalet 1994, Oslo 2-avtalet 1995, Hebron- avtalet 1997, Wye River avtalet 1998, Sharm el-Sheikh avtalet 1999, Camp David 2000 ) har ändå inte fred kunnats uppnås. På senare tid har ett antal initiativ som Road Map initiativet 2003 och Geneve initiativet 2003 försökt att få liv i den avstannade fredsprocessen. Efter Arafats död hösten 2004 och presidentvalet i januari 2005 har de tidiga frostiga förhållandena börjat tina, inte minst eftersom Israel fått en samtalspartner som vill fred i presidenten Mahmud Abbas. Israels tillbakadragandet från bosättningarna i Gaza tyder på att de vill ha fred.

För de kristna som bor i det palestinska territoriet är situationen ytterst känslig. De befinner sig mitt emellan de judiska intressena och de muslimska arabernas intressen. De kristna är araber men omfattas inte av den muslimska tron och upplever sig klämda och utsatta. Många väljer därför att lämna de palestinska områdena och flytta till grannländerna som Jordanien eller till väst. Ett exempel som visar denna utflyttning av kristna visar situationen i staden Bethlem i Jordan (”Västbanken”) - 1948 var ca 75 % av befolkningen kristna mot att det idag endast är 18 %.

Följ upp förintelsekonferensen

Det behövs en interkulturell dialog mellan judar, kristna och muslimer med utgångspunkt i samexistens och samarbete. Vi har alla Abraham som stamfader och det är mer som förenar de tre monoteistiska religionerna, än som skiljer oss åt. Allt för mycket blod har flutit i allt för långt tid i religioners namn.

Regeringen anordnade år 2000 en konferens där förintelsen belystes. Avsikten med konferensen var att bidra till att föra minnet av Förintelsen vidare och stödja utbildning, hågkomst och forskning. Ett delsyfte var att våra samhällen ska stå bättre rustade att bekämpa rasism, antisemitism och intolerans i dagens samhälle. Regeringen ska ha all heder av detta initiativ.

Kristdemokraterna menar att regeringen bör följa upp konferensen om Förintelsen genom att anordna en interkulturell konferens med de tre monoteistiska religionernas valda ledare. Samarbete, samexistens och respekt för varandra ska vara de ledande orden.

Annelie Enochson (kd)

Holger Gustafsson (kd) Rosita Runegrund (kd)

Alf Svensson (kd) Erling Wälivaara (kd)

Else-Marie Lindgren (kd) Ingvar Svensson (kd)

Mats Odell (kd)

Motion

EU har ett kulturansvar för assyrisk/syrianska kyrkor och kloster i Turkiet

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang ska verka för att Turkiet, med anledning av sin EU- kandidatur, tar sitt kulturansvar för de assyrisk/syrianska kyrkor och kloster som finns inom landets gränser.

Motivering

Turkiet har en önskan att bli antaget som kandidatland för ett EU-medlemskap. Inom EU står de mänskliga rättigheterna högt på dagordningen, och det skall sättas press på de blivande kandidatländerna att de visar praktisk handling inom detta område för att en ansökan skall komma ifråga. För att hjälpa Turkiet i denna process inrättades 1998 en strategi för en anslutning. Denna omfattade en önskan från EU:s sida om att fördjupa samarbetet med Turkiet till bl.a. områden som mänskliga rättigheter, forsknings- och utvecklingssamarbete, jordbruk samt tjänstehandel. Det är därför angeläget att Turkiet erkänner sina minoriteter och deras kulturhistoriska arv för att visa att man uppnår kandidatstatus.

Det turkiska ansvaret för assyrisk/syrianska kyrkor och kloster inom landets gränser innebär för det första att Turkiet omedelbart måste upphöra med omvandlingen av nämnda kyrkor och kloster till moskéer eller andra ändamål, exempelvis djurlador. För det andra måste Turkiet omedelbart återbörda beslagtagna och/eller konfiskerade assyrisk/syrianska kyrkor och annan egendom till respektive församling och ägare. För det tredje måste Turkiet omedelbart lämna statliga tillstånd till upprustning och renovering till assyrisk/syrianska kyrkor utan diskriminering i förhållande till andra religioner och trosriktningar. För det fjärde måste dammbygget i Ilusi stoppas. Vid sekelskiftet fanns det cirka en miljon kristna assyrier i sydöstra Turkiet. Genom stora etniska rensningar under början av förra seklet dödades cirka en halv miljon assyrier och ett stort antal tvingades fly. Sedan slutet av 60-talet bor en grupp om cirka 60 000 i Sverige. De lämnade efter sig kyrkor och kloster varav flera dateras till 300-talet. Detta kulturarv berör inte endast assyrier/syrianer, utan har även en omistlig kyrkohistorisk och kulturhistorisk betydelse för hela världen. Nu, när möjlighet ännu finns, besöker alltfler västerlänningar och assyrier/syrianer i exil dessa historiska platser för att få uppleva detta folks historia. Assyrierna representerar en gammal kristen kultur vars rötter går tillbaka till den första kristna tiden.

Den nedbrytningsprocess som hittills pågått har medfört att hundratals helgedomar jämnats med marken. Om detta tillåts fortsätta, kommer det assyrisk/syrianska kulturarvet att vara utraderat inom ett fåtal år. Ett konkret exempel är Mor Sabo-kyrkan i Anitli, byggd under 700-talet, nu omgjord till moské. Detsamma gäller Mor Semun-kyrkan i Ahlah, Meryem Ana-kyrkan i Bote. Mor Afram-kyrkan i Bote har konverterats till djurlada. Samtliga dessa kyrkor ligger i Midiyatprovinsen och är byggda före 800-talet. Exempel på förstörda kyrkor är Mor Sabo-kyrkan i Arbaye, Kebrorandistriktet, Mor Aho-klostret och Mor Kuryakos-klostret i Hasakeyedistriktet. Kyrkogården vid Meryem Ana-kyrkan i Diyarbakir har förstörts och demonstrativt gjorts om till en parkeringsplats. Enligt Europakonventionen skall envar stå helt fri att välja och utöva sin religion. Turkiet lovade respektera detta redan vid Lausannefördraget 1923. Turkiet har även undertecknat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det måste anses tillhöra både Sveriges och EU:s grunder att respektera såväl religionsfriheten som minoritetsrättigheterna i övrigt. Det ingår i de mänskliga rättigheterna att också få utöva sin religion i det heliga rum som hör religionen till. Det är därför en mänsklig rättighet att bevara de assyrisk/ syrianska kyrkorna och klostren för denna trosgrupp som lever i förskingringen men har sina andliga rötter i Turkiet.

Stockholm den 29 september 2005

Annelie Enochson (kd)

Motion september 2005

Diskriminering av assyrier/syrianer/kaldéer

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang ska verka för att den etniska diskrimineringen av assyrier-kaldéer-syrianer i deras hemländer förs upp på FN:s och EU:s dagordning.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige erkänner assyrier-kaldéer-syrianer som ett folk.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att assyrier-kaldéer-syrianer och armeniers kulturarv, som också är kristenhetens kulturarv, bevaras i länder som Turkiet och Irak.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbeta för att frågan om assyrier-kaldéer-syrianer och armeniers kulturarv till FN:s organ Unesco.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Riksarkivet får i uppdrag att sammanställa svenskt arkivmaterial rörande folkmordet Seyfo på det assyriska – kaldéeiska - syrianska folkgruppen.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett centrum för forskning om Mesopotamiens folkslag, historia och utveckling skapas och att centret även omfattar forskning om invandrare till Sverige från Mesopotamien.

Motivering

Historik

Det assyriska-kaldeiska-syrianska folket av i dag har släktskap med Gamla testamentets assyrier som under många hundra år politiskt dominerade en stor del av det som i dag kallas Mellanöstern. Det assyriska riket gick under omkring 600 f Kr. Det nybabyloniska riket dukade under ett halvt sekel senare för persernas anstormning. Den persiska överhögheten avlöstes av makedonier, romare, araber, tatarer och turkar. Assyrier-kaldéer-syrianer var bland de första som accepterade kristendomen och armenier var år 301 den första nation som antog kristendomen som statsreligion. Det är den kristna tron som varit den sammanhållande länken under många hundra års islamisk dominans som tidvis urartade till regelrätt förföljelse, kvinnorov och konvertering till islam under mer eller mindre hårt tryck. Från början var assyrier-kaldéer-syrianer och armenier det dominerande folket i de inledningsvis nämnda områdena. Först efter korstågen och den blodiga tatariska invasionen kom assyrier-kaldéer-syrianer och armenier i tilltagande grad att bli en minoritet. Sedan 1840-talet har decimeringen och fördrivningen accelererat. Idag finns cirka 3 miljoner assyrier-kaldéer-syrianer och armenier kvar. Mer än 1 miljoner lever i Irak Mindre grupper finns i Iran, Syrien, Turkiet, Libanon, Jordanien och i Europa, USA, Latinamerika och Australien. I Sverige finns cirka 60 000 assyrier-kaldéer-syrianer.

Assyrier-kaldéer-syrianer pressade situation

Assyrier-kaldéer-syrianer situation har vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen. Frågan har alltmer fokuserats på assyrier-kaldéer-syrianer pressade situation mellan olika kurdiska grupper och hemländernas regeringar och på kravet på erkännande som ett folk med gemensamt språk och kultur. Det är fortfarande angeläget att FN uppmärksammas på assyrier-kaldéer-syrianer svåra situation i form av etnisk diskriminering. Sverige bör därför i FN, EU och andra internationella sammanhang verka för att assyrier-kaldéer-syrianer erkänns som ett folk. Inte minst viktigt är detta nu i arbetet med den nya iranska konstitutionen.

Folkmordet i Osmanska Turkiet (Seyfo)

Det turkiska nationella uppvaknandet i slutet av 1800-talet resulterade i de första massakrerna. Under första världskriget följde ett regelrätt och välkänt folkmord på de kristna armenierna i östra Turkiet samt ett betydligt mindre känt men lika fruktansvärt folkmord mot assyrier-kaldéer-syrianer. Det mesta tyder på att folkmordet planerades centralt. Med massakern under 1914 och starten på det sytematiska folkmordet 1915 som skulle skörda offer fram till 1922 beräknar man att omkring 500 000 assyrier-kaldéer-syrianer omkom. Många fler tvingades massutvandra till Irak, Syrien och andra angränsande länder. Denna svåra tid kallar assyrier-kaldéer-syrianer för ”svärdets år”, Seyfo. Av den i Lausanne fredsfördraget 1923 mellan Atatürks nationalstat enligt västerländskt mönster och första världskrigets europeiska segermakter stadgade religionsfriheten blev inget resultat.

Grannländerna Irak och Syrien stod under mellankrigstiden under brittiskt respektive franskt mandat från Nationernas förbund, vilket inte hindrade lydregeringarna i dessa länder att fortsätta med den traditionella diskrimineringen och förföljelsen av icke- arabiska och icke-muslimska folkgrupper.

I Turkiet pågår fortfarande förtrycket av de kristna minoriteterna. Det är märkligt att den fått pågå i ett land som sedan andra världskriget tillhört Nato och har skrivit under de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter och som själv uppger sig försvara frihet och demokrati. Turkiet vill ju tillhöra EU som har Köpenhamskriterierna om de mänskliga rättigheterna som ett rättesnöre.

Författaren Orhan Pamuk, bosatt i Istanbul, är i dag en jagad man. Han riskerar tre års fängelse, åtalad för att ha förolämpat "turkiskheten" enligt den nyskrivna turkiska strafflagen. I februari i år sa han i en schweizisk tidning att en miljon armenier och 30 000 kurder har dödats i hans hemland. Detta är en sanning som fortfarande inte får uttalas i Turkiet. Folkmordet på de kristna är tabu, och det våldsamma, konstanta förtrycket mot kurderna försöker man dölja.

I FN-konventionen om folkmord (9 december 1948) står följande om folkmord att läsa:

Ingressen: ---/folkmord har under alla historiska perioder orsakat mänskligheten stora förluster/--- (”at all periods of history genocide has inflicted great losses on humanity”)

Artikel II Folkmord betyder någon av följande åtgärder som görs med syfte att förstöra, helt eller delvis, en nationell, etnisk, rasmässig (racial) or religiös grupp, såsom:

A) att döda gruppens medlemmar.

B) att orsaka allvarlig fysisk eller psykisk skada till gruppens medlemmar.

C) att avsiktligt utsätta gruppen för levnadsförhållanden beräknade att orsaka dess fysiska förstörelse, helt eller delvis.

D) att införa åtgärder i syfte att förhindra födelser inom gruppen.

E) att med tvång överföra barn från en grupp till en annan.

Artikel III

Följande åtgärder är straffbara:

A) folkmord (genocide)

B) konspiration att utföra folkmord

C) direkt och offentliga uppmaningar att utföra folkmord

D) att försöka utföra folkmord

E) inblandning i folkmord.

De brott som nämns i konventionen och som är relevanta för assyrier-kaldéer-syrianer är:

A) att döda gruppens medlemmar (framför allt massavrättning av män och äldre pojkar)

B) att orsaka allvarlig fysisk och psykisk skada (genom våldtäkter, bortrövande av kvinnor, plundring, förstörelse av egendom m.m.)

C) att avsiktligt utsätta gruppen för levnadsförhållanden beräknade att förstöra gruppen (tvångsförflyttning av kvinnor och äldre män som till fots marscherade till läger i den syriska öknen, otaliga dog under strapatserna)

D) att tvångsomhänderta barn, unga och vackra flickor (förekommer i vittnesberättelser).

Dokumentation om folkmordet

Turkiska historiker, även de som skriver nu, tillbakavisar påståendet att det rörde sig om folkmord. De erkänner att tvångsförflyttning har ägt rum, men hävdar att syftet ”bara” var att rensa krigsområdet från fientligt inställda opålitliga etniska grupper (framför allt armenier) och att avsikten inte var folkmord.

Det existerar många diplomatiska rapporter om händelser framför allt i Tyskland (Turkiets allierade under kriget), USA (neutral i början på kriget), Frankrike, England, Ryssland, Italien (inklusive Vatikanen), Danmark och Sverige. Därutöver finns dokument härrörande från protestantiska och katolska missionärer från flera länder, varibland de tyska är mest genomforskade.

Henry Morgenthau, USA´s ambassadör i Konstantinopel denna tid, har i sin redogörelse, ”Ambassador Morgenthau´s Story”, 1918, berättat detaljerat om alla beskrivna händelser under denna tid. Morgenthau var ambassadör mellan 1913-1916 och stod i mycket nära relation till de flesta beslutsfattare i ungturkiska regimen och ledningen.

Morgenthau redogör för motivet för folkmordet, för kollapsen av ottomanska riket och för ungturkarnas maktövertagande. Morgenthau ger även en fullständig bild av hur folkmordet gått till. Bland annat följande: ”Their passion för Turkifying the nation seemed to demand logically the extermination of all Christians, Greeks, Syrians and Armenians.” Stycket (Chapter) 22, Sid 8. ”The time had finally come to make Turkey exclusively the country of the Turks.” Samma sida. ”The Armenians are not the only subject people in Turkey which have suffered from this policy of making Turkey exclusively the country f the Turks.” St 24, s 10.

”The story, which I have told about the Armenians I could also tell, with certain modifications, about the Greeks and the Syrians.” Samma sida.

Svenske journalisten Stefan Andersson har i översättning från franska till svenska i en resumé sammanfattat berättelsen från den till Frankrike under folkmordet flydde biskopen av Van, Mar Manna Augin. Berättelsen återfinns i den franska utgåvan ”Syriens et Chaldéens 1914-1917, leurs martyres, leurs éesperances”. I resumén, börjar biskopen av Van med att beskriva ungturkarnas bestialitet mot de kristna minoriteterna jämförd med ”Röde Sultanens” Abdul-Hamid´s, för att sedan beskriva händelserna i Urmiah och Salmas-provinserna.

Missionären, Jakob Künsler, rapporterade mars 1915 från Urfa hur man utplånade samtliga som ingick i bärarbataljonerna. Enligt Künsler skedde detta med kniv i syfte att spara ammunition. Enligt ytterligare rapporter från Künsler fortsatte dessa avrättningar i Urfa fram till augusti 1915.

Tyske konsuln i Aleppo, nuvarande norra Syrien, Rössler, rapporterade hur man funnit tusentals människor med avskurna halsar ”som lamm” vid vägkanterna i området mellan Urfa och Diyarbakir. Även denna rapport avsåg bärarbataljoner.

Den svenske historieprofessorn, David Gaunt, har under en följd av år bedrivit källforskning vid Södertörns Högskola om händelserna i Ottomanska riket åren 1914-1923.

David Gaunt har bland annat tagit fram och fått tillgång till dokument från Ottomanska rikets arkiv, som visar att inrikesministern Talat Pascha, krigsministern Enver Pascha och höga militärer varit direkt inblandade och ledande i folkmorden. Detta framgår av en massiv telegramtrafik under dessa år. Detta styrker även hur assyrier-kaldéer-syrianer deporterades, mördades eller lämnades att dö samt hur deras egendom konfiskerades i samband med detta.

Pressmaterial i form av tidningsartiklar är mycket omfattande. Stödföreningar fanns i många länder, bl.a. The American Committee for Armenian and Syrian Relief. Dokumentsamlingar från tyska, engelska och franska arkivkällor har publicerats för att dokumentera folkmord på armenier. Alla dessa samlingar inkluderar en del dokument som berör assyrier-kaldéer-syrianer. Dessa trycktes därför att armenier omnämns i samma dokument. Det kan antas att det finns många fler dokument som berör assyrier-kaldéer-syrianer i arkiven. Ringa forskning har ägnats assyrier-kaldéer-syrianer och de ottomanska folkmorden. Mest forskning har ägnats armenier. Det kan bero på att armenierna varit en mycket större folkgrupp och inkluderade en stor grupp intellektuella, däribland historiker. Dessutom hade Armenien intresse av att hålla frågan vid liv. Assyrier-kaldéer-syrianer hade ingen egen stat som stödde och kan stödja forskning.

Några skrifter av översiktskaraktär har utgivits i Frankrike och Tyskland och sedan översatts till andra språk. En internationell konferens om folkmordet på assyrier-kaldéer-syrianer har ägt rum vid ett australiensiskt universitet. Bortsett från enstaka kyrkohistoriker och lingvister finns få forskare och inget forskningscentrum som ägnar sig åt assyrier-kaldéer-syrianer.

Situationen i Turkiet.

Inrikesministern i Turkiet utfärdade sommaren 2001 ett dekret, som innebar att alla assyrier-kaldéer-syrianer från Västeuropa som ville besöka sina förfäders byar i sydöstra Turkiet förbjöds att göra det. Många ungdomar som söker sin identitet och som på grund av kriget i sydöstra Turkiet under lång tid inte kunnat besöka sina hembyar, förbjöds att göra sådana besök. Efter internationella påtryckningar drogs dock förbudet tillbaka. Dåvarande premiärministern Bulent Acevit gav den 12 juni 2001 ett annat dekret som sa att alla assyrier-syrianer som vill återvända till sina byar är välkomna att göra det under statens garantier.

Exemplet visar ändå hur utsatt den lilla assyrier-kaldéer-syrianer folkgruppen i Turkiet är, men också att påtryckningar hjälper.

Anledningen till förbudet kunde möjligen vara att Turkiet inte ville visa förstörelse av det assyrier-kaldéer-syrianer kulturarvet. Kyrkor och kloster, ett flertal över tusen år gamla, har veterligen konverterats till moskéer eller djurlador. Den turkiska regimen ville förmodligen hindra semesterfirare från att dokumentera hur landet behandlar sina byggnadsminnen. Kulturarvet från assyrier-kaldéer-syrianer har sin motsvarighet i hur Turkiet håller på att dränka oersättliga fornlämningar från antiken i gigantiska dammanläggningar i samma område. Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påpekat att assyrier-kaldéer-syrianer svåra situation måste upp på FN:s dagordning och att det assyrier-kaldéer-syrianer kulturarvet, som också är ett kristet kulturarv, måste bevaras till eftervärlden. Ett sätt att fånga FN:s och världens uppmärksamhet på assyrier-kaldéer-syrianer situation kan vara att FN-organet Unesco på allvar tar sig an denna fråga. Genom att lyfta fram kulturarvet skulle också assyrier-kaldéer-syrianer situation hamna i strålkastarljuset.

Eftersom vi har en sådan stor folkgrupp från det gamla Mesopotamien så skulle det vara av stort intresse om Riksarkivet får i uppdrag att sammanställa svenskt arkivmaterial rörande folkmordet i det Osmanska Turkiet (Seyfo) på det assyriska – kaldéeiska - syrianska folkgruppen. Detta skulle kunna användas för vidare forskning. Det skulle också vara av väsentligt intresse om ett centrum för forskning om Mesopotamiens folkslag, historia och utveckling skapas och att centret även omfattar forskning om invandrare till Sverige från Mesopotamien.

Stockholm den 29 september 2005

Annelie Enochson (kd)

Frågor

Till statsminister Göran Persson

Turkiets efterlevnad av Europakonventionen och Köpenhamnskriterierna

Trots en del yttre anpassningar av vissa turkiska lagar i förhållande till EU-normer, fortsätter kränkningar av mänskliga rättigheter i Turkiet.

Det turkiska utbildningsministeriet har den 14 april 2003 sänt ett dekret till alla skolor med instruktioner att anordna uppsatstävlingar och konferenser, med tema att förneka folkmordet mot armenier och assyrier-syrianer. Samma tema har hösten 2002 genom regeringsbeslut införts i läroböckerna.

Ingen etnisk eller religiös kategori elever är undantagen från denna verksamhet. Assyrisk-syrianska och armeniska barn diskrimineras dagligen. Dessa elever anklagas för att vara barn till förfäder som varit förrädare 1914-15, trots att det är dessa folkgrupper som föll offer i folkmordet dessa år.

Den turkiska människorättsorganisationen IHD har reagerat tydligt mot dekretet och har nyligen inlett en protestkampanj.

Dekretet, uppsatstävlingarna och konferenserna står i strid med ett stort antal av Turkiet ingångna konventioner, såsom Europakonventionen m fl men givetvis även med Köpenhamnskriterierna.

Vilka åtgärder tänker statsministern vidta inom ramen för det europeiska samarbetet för att ställa tydliga och höga krav på att Turkiet måste leva upp till Europakonventionen och Köpenhamnskriterierna och respektera och skydda etniska och religiösa minoriteter.

2003-10-01

Fråga

Trots en del yttre anpassningar av vissa turkiska lagar i förhållande till EU-normer, fortsätter kränkningar av mänskliga rättigheter i Turkiet.

Det turkiska utbildningsministeriet har den 14 april 2003 sänt ett dekret till alla skolor med instruktioner att anordna uppsatstävlingar och konferenser, med tema att förneka folkmordet mot armenier och assyrier-syrianer. Samma tema har hösten 2002 genom regeringsbeslut införts i läroböckerna.

Ingen etnisk eller religiös kategori elever är undantagen från denna verksamhet. Assyrisk-syrianska och armeniska barn diskrimineras dagligen. Dessa elever anklagas för att vara barn till förfäder som varit förrädare 1914-15, trots att det är dessa folkgrupper som föll offer i folkmordet dessa år.

Den turkiska människorättsorganisationen IHD har reagerat tydligt mot dekretet och har nyligen inlett en protestkampanj.

Dekretet, uppsatstävlingarna och konferenserna står i strid med ett stort antal av Turkiet ingångna konventioner, såsom Europakonventionen m fl men givetvis även med Köpenhamnskriterierna.

Vilka åtgärder tänker statsministern vidta inom ramen för det europeiska samarbetet för att ställa tydliga och höga krav på att Turkiet måste leva upp till Europakonventionen och Köpenhamnskriterierna och respektera och skydda etniska och religiösa minoriteter.

Fråga

till utrikesminister Laila Freivalds

Mycket tyder på att Syriens olika underrättelsetjänster - eller motsvarande och underlydande libanesiskt organ - låg bakom mordet tidigare i år på Libanons förre premiärminister Rafik Hariri.

I Libanon är det just nu bara den av Iran stödda shiamuslimska extremiströrelsen Hizbollah som tar Syriens parti, och det gör den mest för att den själv sitter löst om den nuvarande syriska militärdiktaturen faller.

Saken kom inte i en bättre dager för Syrien, när en bilbomb detonerade och dödade Libanons mest kände och stridbare journalist, Gebran Tueni, som ihärdigare än någon annan krävt att man sätter punkt för Syriens järngrepp.

Rafik Hariri och Gebran Tueni mördades på precis samma sätt; En vägbomb på nästan ett ton utlöstes mot Hariris bilkortege och lade två kvarter i Beirut i ruiner. Även vid mordet på Gebran Tueni riktas misstankarna mot Syrien.

Den 2 september 2004 antogs FN-resolution 1559 som innebär att det endast ska finnas en militär i Libanon. Det är framförallt de tre stora muslimska grupperna kurder, sunni- och shiamuslimer som mätt sina krafter för att komma i så bra maktposition som möjligt i det Irak. Detta förslag skall i en folkomröstning i oktober godkännas av en majoritet av Iraks befolkning. Förslaget innebär att inga lagar som strider mot islam får stiftas i landet.

Om det framtagna förslaget antas i den utformning det nu har kommer kvinnors och religiösa minoriteters rättigheter att starkt begränsas och religionsfriheten inskränkas. Om stabil fred skall kunna byggas och om Irak ska ha en chans att bli en modell för frihet och demokrati i resten av den muslimska världen måste lagstiftningen bli sekulär och därmed fristående Koranen.

Min fråga till utrikesminister Laila Freivalds är:

Vilka åtgärder avser ministern vidta för att påtala den risk för brott mot mänskliga rättigheter och demokrati som förslaget till ny konstitution för Irak innebär?

Fråga

till utrikesminister Laila Freivalds

Advokat Medeni Ayhan har åtalats och riskerar tre års fängelse för att under en konferens den 17 oktober 2004, som anordnats av Advokatsamfundet i Ankara, enbart ha använt sin yttrandefrihet.

Ayhan yttrade vid konferensen att ett folkmord hade förövats 1915 mot armenier, assyrier-kaldéer-syrianer. Så här sade Ayhan under konferensen: "I ottomanska riket har Ittihat Terraki (styrande ungturkiska partiet) tillsammans med

Hamididiyeregementena (kurdisk milis) mördat en och en halv miljon armenier och assyrier-kaldéer-syrianer. Jag delar dessa folks sorg och bugar mig med respekt till minne för dessa vackra folk."

Advokat Ayhan bröt därmed mot den ökända paragraf 312 i den turkiska strafflagen, samma lagrum som tidigare orsakade förföljelsen och åtalet år 2000 mot den syrisk-orotodoxe prästen Yusuf Akbulut vid säkerhetsdom-stolen i Diyarbakir.

Ayhan kommer även att åtalas enligt strafflagens paragraf 305, för att ha yttrat sig i strid med Turkiets officiella syn på historien.

Eftersom Sverige ställer sig bakom Turkiets ansökan till EU är min fråga:

Vilka åtgärder avser ministern vidta för att Turkiet skall häva paragraferna 305 och 312 i den turkiska strafflagen, så att liknande fall som advokat Medeni Ayhan inte kan förekomma eftersom de strider mot de mänskliga rättigheterna och även strider mot hur ett kandidatland till EU skall agera.

Fråga

till Tomas Östros vid frågestunden– torsdagen den 17 februari 2005

Minas Ibrahim al-Yousifi är svensk medborgare men född i Irak. Sedan den 28 januari sitter han kidnappad i Irak av en okänd grupp.

Minas representerar ett parti som var emot kriget i Irak och kommer från ett land - Sverige - som inte har bidragit med en enda soldat, inte fällt en enda bomb, eller avfyrat en enda kula. Ändå sitter han kidnappad. Varför?

I hela Mellanöstern finns kristna minoritetsgrupper, såsom assyrier/syrianer och kaldéer, som lever under svåra omständigheter. Deras kyrkor stängs och tas i bruk som stall, magasin eller bostäder. De förbjuds att använda sitt eget språk.

Det är anmärkningsvärt att förtrycket av kristna inte lyfts fram i den svenska debatten. Men dagar som denna påminns man om det.

Jag är medveten om att ministern inte kan gå in på detaljer kring hur Sverige arbetar för att få Minas fri.

Det enda jag vill förvissa mig om är: Gör regeringen allt som står i deras makt för att hjälpa den svenska medborgaren Minas Ibrahim al-Yousifi och har Sverige en utarbetad strategi för att hjälpa svenska medborgare som hamnar i liknande situationer?

Andra frågan vid samma tillfälle

Igår hade vi ett seminarium här i riksdagen på Kristdemokraternas initiativ om den kristna minoriteternas situation i Irak. Folkgruppen består idag av 800.000 människor men var för några år sedan över 1, 2 miljoner.

Kristna kvinnor kränks för att de inte har slöjor på sig. De förbjuds att använda sitt eget språk. Förföljelserna har tagit sig sådana uttryck, att dessa grupper valt att ge upp sin egen identitet och istället valt att kalla sig ”kristna araber”.

I Sverige har vi ca 60.000 med samma etniska och religiösa bakgrund. De kämpar för sina bröder och systrar i Irak och försöker ge dem en röst .

Min önskan är att Sverige och dess regering aktivt engagerar sig i de kristnas situation i Irak och i övriga delar av Mellanöstern och använder sin plattform inom EU för att ge dem en röst.

Skriftlig fråga till utrikesministern

Det finns cirka 800 000 kristna i Irak - tre procent av hela befolkningen på 25 miljoner. Kristendomen utmålas som en utländsk religion av de extremister som vill hetsa olika grupper i Irak mot varandra. Islamistiska extremister har nu plockat fram det gamla argumentet om att de kristna representerar "främmande makter" – trots att kristendomen funnits i Irak i nästan två årtusenden. Den senaste bombattentaten i helgen mot fem kyrkor i Bagdad visar på problematiken. I början av augusti genomfördes fyra attacker mot kristna mål i Bagdad. I Mosul i norr dödades tio människor och 50 skadades i två attentat. Tidigare har tre unga kristna kvinnor, som arbetade för en humanitär organisation, skjutits ihjäl i utkanten Mosul. En kristen innehavare av en datorbutik torterades ihjäl på grund av att internet ansågs som ett verktyg för kontakt med amerikanarna. Flera kristna läkare har dödats. Kristna kvinnor tvingas bära sjal. De som drabbas vågar ofta inte anmäla det de utsatts för. Risken för ytterligare trakasserier är stor och polis och rättsväsendet fungerar inte. Den kristna i Irak lever alltså under stor press.

Detta bekräftas i en rapport från FN:s flyktingsekretariat UNHCR från augusti i år. UNHCR skriver att politiskt fundamentaliska muslimska grupper betraktar kristna som "otrogna" och medlöpare till USA och Storbritannien och därmed är det tillåtet att angripa dem.

Med anledning av ovan vill jag fråga ministern vilka åtgärder regeringen avser vidta för att uppmärksamma de kristnas svåra situation i Irak och för att mildra den?

Annelie Enochson

bänk 213

Debattartikel

Följ upp förintelsekonferensen

Det behövs en interkulturell dialog mellan judar, kristna och muslimer med utgångspunkt i samexistens och samarbete. Det är mer som förenar de tre monoteistiska religionerna, än som skiljer dem åt.

Regeringen anordnade år 2000 en konferens med fokus på Förintelsen. Avsikten med konferensen var att bidra till att föra minnet av Förintelsen vidare och stödja utbildning, hågkomst och forskning. Ett delsyfte var att våra samhällen ska stå bättre rustade att bekämpa rasism, antisemitism och intolerans i dagens samhälle. Regeringen ska ha all heder av detta initiativ.

Det är hög tid att följa upp förintelsekonferensen, genom att anordna en interkulturell konferens med politiska och andliga ledare för tre monoteistiska religionerna (judendom, kristendom och islam). Samarbete, samexistens och respekt för varandra ska vara de ledande orden.

Att anordna en konferens om samarbete och samexistens vore viktigt och rätt i tiden, med tanke på att demokratin så sakteliga börjar få visst genomslag i några Mellanösterns länder.

Även om media ganska ensidigt rapporterar om bombdåd och terror från Mellanöstern finns det positiva tecken. Fria och demokratiska val har hållits i Afghanistan, Irak och till den palestinska myndigheten. Och även om valet i Saudiarabien kan kritiseras (endast män fick rösta och det var ”bara” ett kommunval) så är det ett tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. För att inte tala om Libanon där en miljon människor via fredliga demonstrationer lyckades få Syriens ockupationsarmé att lämna landet och där sedan demokratiska val hölls.

Religion är viktigt i Mellanöstern och för att demokratin ska kunna slå rot behöver olika religiösa grupper komma samman. Det är av yttersta vikt att den ömsesidiga respekten mellan juden, den kristne och muslimen ökar. Och exemplet Irak visar dessutom på vikten av att shia- och sunnimuslimer närmar sig varandra.

Andra klassens medborgare

Idag känner sig många kristna i Mellanöstern som andra klassens medborgare. Vågen av kristna emigranter är ett tydligt tecken på att den kristna ursprungsbefolkningens utsatthet. Detta är oroande. Kristendomen har sina rötter i Mellanösterns mylla och det vore på många sätt olyckligt om det om ett par decennier inte finns några kristna kvar i regionen.

På samma sätt som vi i Sverige ska visa tolerans mot troende, oavsett vilket Gud man tillber, måste politiska och andliga ledare i Mellanöstern sprida budskapet om samarbete och samexistens. Detta är en viktig fråga att diskutera med ledare från Mellanöstern.

Maktdelning kan vara en demokratisk väg

Det är viktigt att demokratin tillåts att utvecklas i Mellanöstern och att alla minoriteter garanteras att få komma till tals. Fria och rättvisa val måste tillåtas, men det är lågt ifrån säkert att det proportionella valsystem vi har i Sverige lämpar sig för länderna i Mellanöstern. Istället bör Mellanösterns länder snegla på Libanons konstitution och hur de har garanterat religiösa/etiska grupper platser i parlamentet.

Av de 128 platserna i det libanesiska parlamentet har de kristna maroniter 34 mandat, sunnimuslimerna och shiamuslimerna har 27 platser vardera. Resterande 40 mandaten fördelas på de övriga 15 religiösa samfunden. Det olika etiska och religiösa grupperna får därigenom möjlighet att komma till tals i landets högsta beslutande organ, vilket gör att konflikter kan lösas verbalt, istället för via mynningen på ett gevär.

Regeringen lyckades förtjänstfullt samla världens ledande politiker för att uppmärksamma Förintelsen. En interkulturell konferens som samlar de tre monoteistiska religionernas politiska och andliga ledare för att förutsättningslöst diskutera samexistens och samarbete skulle vara ett sätt att stärka demokratin i Mellanöstern, samtidigt som det skulle motarbeta rasism, antisemitism och intolerans.

Annelie Enochson

Riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Debattartikel

Sluta dalta med Syrien!

Trycket hårdnar mot den syriska Baathregimen efter det att FN:s utredare Detlev Mehlis nyligen lagt fram sin rapport inför FN:s säkerhetsråd. Rapporten slog fast att den syriska säkerhetstjänstens aktivt medverkat i mordet på Libanons förre premiärminister Rafiq Hariri och omvärlden får nu med spänning se om FN kommer att agera mot Syrien för att kräva samarbete vad gäller Mehlis fortsatta utredning.

Som bekant har FN allt för länge dansat efter diktaturernas pipa. Man har misslyckats gång efter annan att ingripa och markera mot diktaturer, kärnvapenframställning och spridning av atomvapen, terrorism, övergrepp och etnisk rensning. FN har exempelvis visat påfallande handfallenhet vad gäller behandlingen av Afghanistan under talibanerna, Irak, Iran, Nordkorea, och Syrien.

Men nu har FN och världen en gyllene möjlighet att visa att man inte tolererar mer av Syriens övergrepp och diktaturfasoner. USA och Storbritannien pressar på för att det ska införas FN-sanktioner mot Syrien för att tvinga regimen i Damaskus att samarbeta fullt ut med FN. Sverige bör ansluta sig till denna linje för kräva det samma, samt för att visa att man inte tolererar Syriens inblandning i mordet och deras ovilja till samarbete.

Men det finns även andra anledningar till att krafttag mot Syrien bör tas:

- Syrien är fortsatt inblandade i Libanons inrikespolitik, och uppgifter gör gällande att agenter finns kvar i tusentals i Libanon och planerar att mörda fler ledande libanesiska politiker. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har även han återgett uppgifter om att syrisk underrättelsetjänst finns kvar i Libanon.

- Syrien förtrycker demokratirörelsen inom landet, samt begränsar möjligheten till yttrandefrihet och religionsfrihet.

- Syriens stöd till palestinska terrorgrupper inne i Israel är någonting som president Assad många gånger öppet skrutit om. Att Islamiska Jihad och Hamas har sina kontor i Damaskus med finansiellt stöd från syriska regimen är vida känt. Syriens stödjer öppet terrorgruppen Hizbollah ekonomiskt, militärt och politiskt. Det syriska stödet till terroristerna i Irak är även det under kartläggning.

- FN-rapporten slår fast att vapen från Syrien fortsatt smugglas till de väpnade grupperna i Libanon.

Men vad tycker då Sverige? Vad tycker västerkartellen som styr Sverige? Den vänstra falangen i svensk politik fördömer sällan eller aldrig övergrepp av diktaturer i arabvärlden och under de decennier som Syrien ockuperade Libanon var det tyst om denna ockupationen. Varför ser man inga protestmarscher nu på gator och torg med vänstern, Svenska kyrkan och vänstervridna biståndsorganisationer i spetsen som ropar efter bojkott mot ett land som mördar andras länder premiärministrar? För det är väl inte så att det är antisemitiska undertoner i dessa rörelser som får dem att ständigt kritisera demokratier men inte arabdiktaturer, terrorism och politiska mord beställda av exempelvis Syriens högsta ledning?

Sverige bör genast hjälpa till att öppna för möjligheter till riktade diplomatiska och ekonomiska sanktioner (s.k. smarta sanktioner som ej drabbar civilbefolkningen) mot representanterna för regimen i Syrien om man inte till fullo samarbetar med FN.

Annelie Enochson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna i Göteborg

Pressmeddelande

Stockholm 31 januari 2006

Yttrandefriheten skördar offer i Irak och Saudiarabien!

- Den danska avbildningen av profeten Muhammed har nu skördat sina första offer. Jag fördömer med kraft attentaten mot kristna kyrkor i Irak, säger den kristdemokratiske riksdagsledamoten Annelie Enochson med anledning av attentaten mot sex kyrkor i Bagdad och Kirkuk på söndagsmorgonen i vilka en person dog och sex skadades.

- Den kristna minoriteten i Irak är en extremt liten och utsatt grupp, en religiös minoritet som funnits där hundratals år innan muslimerna anlände till landet. Det är med förfäran som jag nu konstaterar att deras situation förvärras och att de nu gjorts till legitima måltavlor i den muslimska vreden över Jyllandspostens publicerade bilder på profeten Muhammed, fortsätter Enochson.

- Tidigare hade kristna studenter blivit misshandlade och förolämpade på universitetet i Mosul där muslimska studenter skrikit "här har ni för era danska trosfränders hädelser". Flera islamistiska organisationer har uppmanat till hämndaktioner gentemot kristna i Irak som nu ses som ställföreträdare för alla i väst, fortsätter Enochson.

- Under måndagen attackerades även anställda på Arla i Saudiarabien. Bristen på yttrandefrihet i exempelvis Saudiarabien gör att man inte förstår varför danska staten inte intervenerar och förbjuder och censurerar, det är ju självklart i exempelvis Saudiarabien att göra detta. Man vet alltså inte vad yttrandefrihet är, och tolkar det således att Danmark som nation tagit ställning mot islam, fortsätter Enochson.

- ”Hädelse” mot muslimer får europeiska regeringar att backa, medan det alltid är fritt fram att bespotta kristendom, i Europa och övriga världen. Och särskilt intressant blir det när länder som Saudiarabien bojkottar Arla och bränner danska flaggor; ett land som förbjudit innehav av bibel och all form av kristen trosutövning, avslutar Enochson.

För mer information

Annelie Enochson

Riksdagsledamot för kristdemokraterna, Göteborg